Isaabel

Underbara, underbara Westlife. Efter 14 år är sagan slut. Har varit ett fan nästan från början. Som 13-åring gick jag på första konserten. Fy vad jag hatar farväl. Att släppa taget om saker och ting är inte min starka sida. Inte alls. Tårarna började rulla redan när förbandet Lilygreen & Maguire spelade, som för övrigt var riktigt bra. Sköna snubbar. När Westlife sedan framförde What makes a man och sjöng This isn't goodbye, even as I watch you leave. This isn't goodbye, I swear I wont cry blev det riktigt snyftigt. Då sjönk det in att det verkligen var sista gången. Alla kan säkert inte förstå det men Westlife har hjälpt mig genom väldigt svåra och mörka stunder i mitt liv.

Blev överlycklig först när jag gick ner för trapporna och upptäckte hur bra min plats faktiskt var. Men när folket runt omkring mig anlände kändes det inte fullt så roligt. Det var nämligen bara "gamlingar"! Haha. Bredvid mig på ena sidan hamnade tre kvinnor som var runt 45, 50. Men de sjöng och dansade med till min stora lättnad! De var och såg Westlife för första gången fick jag veta. Hon som satt precis bredvid mig visade sig vara hur gullig som helst. När jag började tappa kontrollen över gråtandet klappade hon mig på knät och gav mig en näsduk. Sedan när det blev ännu värre kramade hon om mig och sa Aaaaw sweetie it's okay. And you're here all alone too. Aaaaw. They will come back you'll see. Just like Take That. Så söt. Efter konserten när de gick kramade hon om mig igen. Tänk vad underbara människor det finns. Alla jag har träffat i London har verkligen varit jättetrevliga. Är så glad att jag vågade. Konserten var ASBRA!!!!! Hade ångrat mig resten av mitt liv om jag inte åkt. Det vet jag. Vilken underbar känsla det är att bevisa för andra vad man faktiskt klarar av, och speciellt att bevisa det för sig själv. Jag må vara blyg och töntig men jävligt cool är jag allt ibland! Visst hade det varit väldigt trevligt att ha haft någon att dela upplevelsen med men jag tänker inte låta någon, eller bristen på någon stå i vägen för mina drömmar. Det är också när man gör sådana här saker själv som man växer som människa.

Har tyvärr inte så bra bilder från konserten eftersom jag, laglydig som jag är, lämnade systemkameran på hotellet. Ville inte riskera att inte komma in på konserten haha! Blev lite bitter när jag såg att en tjej snett bakom mig hade värsta kameran. Men men. Är otroligt tacksam för denna bild i alla fall!

The O2 Arena, London 24th of May 2012. One of the best days of my life.