15 år har gått men smärtan finns kvar
För 15 år sedan rycktes min fina morfar ifrån oss, blott 58 år gammal. Han drabbades av en stroke och låg en månad i koma innan hans kropp inte orkade mer och han gick bort den 10 april -97. Saknaden försvinner aldrig. Tiden läker sår men sår blir till ärr som alltid finns kvar. Vissa dagar kan jag fortfarande gråta och tänka "om morfar ändå fått se det här...". Som min student. Så jag önskade att han hade varit där. Önskar så innerligt också att jag skulle komma ihåg mer än jag faktiskt gör. Har inga konkreta minnen. Bara mer en känsla av morfar. Och det faktum att han lovade mig att vi skulle gå på äventyrsbadet i Eskilstuna. Det starkaste minnet jag har är tråkigt nog begravningen. Hur fin den var, och hur förstörd jag var. Lilla Bella fem, snart sex år. Men jag skattar mig lycklig att jag fick ha honom så länge. Lillebror var bara tre år och lillasyster var inte ens född...
Vi har tänt ljus som brinner för Dig. Fina, fina morfar du finns för alltid i våra hjärtan ♥
