Isaabel

God kväll. Kom precis hem från Antivåldsmanifestationen. Det var verkligen en upplevelse, inte en trevlig upplevelse men det var någonting jag kände att jag behövde göra. För att markera och visa att jag bryr mig. Känslig som jag är så grät jag, jag tänkte på Riccardos familj och vänner...Fy fan vad hemskt de måste vara för dem...Det går inte ens att föreställa sig smärtan och ilskan.
Det var himla modigt och starkt av den där killen Anton att stå där, en vecka efter misshandeln, inför alla människor och hålla tal. Men det som på något sätt berörde mest var när Shirley Clamp sjöng "när kärleken föds", då var det inte många ögon som var torra. Tjejerna bakom mig måste ha känt Riccardo för de grät så de hulkade. När jag såg deras ansiktsuttryck började jag också att gråta. Man kunde verkligen se sorgen i deras ögon.
Efteråt gick jag och Pernilla till kyrkan bredvid och tände varsitt ljus för Riccardo och alla andra som fallit offer för det meningslösa våldet.

Stoppa våldet!